330 GT Registry

Translate to English (Google)
Translate to English (Bing)

BILVERKSTAD

Efter 27 är inlåst i ett villagarage i Saltsjöbaden rullades den ut, den orörda Ferrarin från 1965. Ett konstverk i tid och rum.

Vilken arbetsplats! Halda Speedmaster framför den högt placerade växelspaken, kassettspelare och komradio under den undersköna Nardiratten, extraströmbrytare på gasfotens sida av mittkonsolen, ett tidur för p-varmare på passagerarsidan, samt givetvis en brandsläckare — detta var en Ferrari redo för snabba resor in style. Och det är nästan så att man han ta på den trivsamma doften i kupén.

Vad sa han? En svenskåld, orenoverad och brukskörd Ferrari som stått i törnrosasömn i Saltsjöb ... ?
Det later som rena feberdrömmen, som en vandringssägen, som, som — det totala fyndet.

Det utvecklar sig till ett telefonsamtal som eggar fantasin. Oscar Gyllhamn på Classic Garage i Eskilstuna ringer en dag och berättar omen bil ban kant till i åtskilliga är, » ett speciellt exemplar «. Han bar dessutom en personlig relation till bilmodellen som sådan, Ferrari 330 GT 2+2. Oscars pappa köpte 1967 ett fabriksnytt exemplar. Den bilen bar Oscar fortfarande i behåll, den står med sin vackra, mörkt metallicgröna kaross och sin ljusbruna läderinredning på pallbockar nar den inte — sparsamt — används. Ferrarin har bara 3000 mil bakom sig och befinner sig i orenoverat nyskick.

— Men den bar bilen jag pratar om nu måste du absolut komma och se. Det är en Ferrari 330 GT 2+2 serie I från 1965, den bar gått ungefär 15000 mil och är svensksåld av dåvarande Ferrarirepresentanten Tore Bjurström i Orebro, den är silverfärgad och i orenoverat originalskick den bar också. Allt finns bevarat. Instruktionsböcker, servicehäften, pärmar, broschyrer, minsta notering om glödlampsbyte och varje tankning, precis allt.

Och så kommer det:

— Jo, sa jag att den bar stått inlåst i ett villagarage i Saltsjöbaden i 27 är och inte korts en meter sedan den parkerades? Den har bara fått en otrolig patina. Jag bar alltså kant till bilen länge och nu bar jag äntligen lyckats få köpa den och släpa ut den i ljuset. Det var en arkitekt som hade Ferrarin som bruksbil i många är. Han lät montera tidens lyxutrustning, bland annat en kommunikationsradio så att ban kunde hålla kontakt med den som körde bans andra bil, en Jaguar MkII. Jag kan lova dig att Ferrarin är syn som ...

Har tar en vulkan av tankar överhanden medan Oscar berättar vidare. Vad sa ban? En svensksåld, orenoverad och brukskörd Ferrari som stått i törnrosasömn i Saltsjöb ... ? Det låter som rena feberdrömmen, som en vandringssagen, som, som — det totala fyndet. Driver ban med mig, sånt kan val inte finnas kvar att upptäcka? Ett norrsken av bilder och fantasier fladdrar på näthinnan.

— ... så kom förbi och titta någon dag, säger Oscar och lägger på luren.

Ferrari 330 GT 2+2 är inte den mest celebra av markets 1960-talsmodeller, det finns ju ett par riktiga rökare att konkurrera med för denna »familjebil«. Men med 1 080 tillverkade exemplar var den överlägset populärast och den finansiellt sett viktigaste bilen för Enzo Ferrari och bans fabrik, för att inte tala om hur betydelsefull modellen var för att racertävlandet kunde pågå.

Presentationen av 330 GT 2+2 skedde för en skara journalister i Maranello den 11 januari 1964. Då återstod ännu några veckor till bilsalongen i Bryssel där den offentliga debuten skedde. Den stora nyheten, förutom utseendet, var att V12-motorn på tre liter från föregångaren 250 GT 2+2 (se Broschyren i Automobil 7.08) ersatts av fyralitersmotorn från den extrema Ferrari 500 Superfast. Effekten ökade 60 hk, till 300 jämnt.

MUSKELBILARNAS ERA VAR i sin linda, de snabba bilarna på marknaden hade blivit allt snabbare och Ferrari var tvunget att hänga med, helst vara i ledningen. Pontiac, av alla, hade dessutom haft fräckheten att dopa den hårdkokta versionen av sin lilla Tempestmodell med stor V8 till GTO ...

Fyralitersmotorn smögs faktiskt in redan i 250-karossen, i en specialare tillverkad i blott 50 exemplar. De kallades 330 America och kändes igen på emblemet på bagagerumsluckan, i vissa fall också på en något modifierad front. Gamla Ferraribilar följer ju sällan moderna, rationella linjer med identitet och spårbarhet, det kan vara lite hur som helst beroende på beställande kund och materialtillgång på hyllorna. Men lita på att märkesmaniker jorden runt privatspanar ned på molkeylnivå i kategoriseringsjakten på varje enskilt exemplar: den och den bilen hade mothårs golvmattor, den och den hade pedalgummin räfflade åt vänster och inte åt höger.

Så är det givetvis med 330 GT 2+2 också — det finns omfattande websajter för bokstavs- och siffernördarna — men en komplicerande faktor är att många bilar gått åt i ombyggnationer till exklusivare modeller.

» För publiken var emellertid en Ferrari med fyra stråkastare
och antydan till Chinese Eyes ett kantigt piller att svälja. «
 

DE STORA SKILJELINJERNA mellan 250 och 330 är enkla att se. Den senare är större på alla ledder och kanske inte riktigt lika skarpskuren. Det större axelavståndet och det rymligare baksätet lägger en viss »svullnad« till den självklara grundformen.
Formen ja, det står förstås Pininfarina på karossen men ett lätt skrap på ytan avslöjar en av tidens mest intressanta namn: Tom Tjaarda. Han föddes i USA 1934, son till John Tjaarda som i sin tur gjort sig känd som designern bakom den strömlinjeformade, nydanande Lincoln Zephyr V12 1936.
Sonen Tom fick en meritlista som inte heller skäms för sig. Han var hos Pininfarina 1962—67 och förutom Ferrari 330 GT 2+2 och den eleganta 365 GT California Spider ritade han »ikoner« som De Tomaso Pantera, den första Ford Fiesta, De Tomaso Deauville, säkerhetsbilen Pininfarina Sigma, Fiat 124 Spider, interiören till Lamborghini Diablo och mängder av andra större eller mindre projekt — och ban var en tid även designansvarig hos Ghia. En av de riktigt stora 1900- talsformgivarna i bilindustrin men vars namn ändå är en smula dolt.

Sett till Tjaardas övriga 1950- och 1960-tals-produktion är den kontroversiella fronten på 330 GT 2+2 självklar. Han hade åstadkommit rader av show- och projektbilar för Lancia, Fiat och Chevrolet med snarlika drag. För publiken var emellertid en Ferrari med fyra strålkastare och antydan till »Chinese Eyes« (som på Triumph Vitesse och Rolls-Royce Silver Cloud III Mulliner Park Ward) ett kantigt piller att svälja. Det var också fronten som gjordes om allra mest (med singelstrålkastare) när version II dök upp sommaren 1965. Då hade 625 exemplar av version I byggts på bara ett och ett halvt är, en massproduktion Ferrari aldrig varit med om tidigare.

Bilens övriga resurser var odiskutabla, 330 GT var en av marknadens allra snabbaste standardbilar, den var passande dyr (tre gånger priset för en E-Type) och tidens jet set gjorde sig alldeles förträffligt på bilderna tillsammans med den.

NATURLIGTVIS VAR DEN lockande också för den svenska publik som hade råd, men mer än en handfull exemplar av de båda versionerna kan det knappast ha sålts i Sverige. Oscar Gyllhamns bil på bilderna ska renoveras — eller också inte. Inte lätt att bestämma sig! Till salu är den gamla Ferrarin i alla fall. Efter lite översyn av motorn, bromsar etc. blir bilen i åtminstone körbart skick igen. För dagen ser italienskan ut att trivas med fotoblixtarnas sken, de solar bort den värsta blekheten efter ett långt liv i kokong.*
 

	1. Kanalsytt innertak i utsökt skrädderi. Den kromade backspegelns glas bar krackelerat och fått karaktären av spegel i stora salongen i ett bortglömt slott någonstans i Toscana. 2. 1965 är det ännu några decennier innan världen känner det svenska företaget Haldex som tillverkare av snillrika fyrhjulsdriftsystem. Men med Speedpilot framfar växelspaken kunde Ferrariföraren beräkna sina sträck- och måltider också på affärsresorna. 3. Inkärvad, rostig och slocknad, i drömmen rikligt slurkande på högoktanigt; förgasartrippeln står som ett bortglömt industriminne på toppen av V12-motorn. Volymen är fyra liter, toppeffekten 300 hk. Föregångaren 250 GT 2+2 var på tre liter och 240 hk. 4. Kantfnaset kryper mot sin skapare, korrosionen bar skapat korallrev här och var på karossen. 5. Runt 250-konstruktionen byggde Ferrari rader av klassiska modeller, både racers och GT-vagnar. Huvens ridtäcke dämpade ljudet i 330 GT. 6. Skärmgaller i 4-3-4-form kännetecknar Serie I.
LÄS MER PÅ www.tom-jaarda.net www.parrotbyte.com/330gtregistry EN ARTIKEL OM 330 GT 2+2 FINNS: AUTOMOBIL 3/91.
	7. Träpanelen var inte klarlackad och uppfattades som kontroversiell, sarskilt bland engelska förståsigpåare. Hörde en sådan brittisk inredningstradition verkligen hemma i en Ferrari.?! I den efterföljande serien kunde man beställa 330 GT 2+2 med lackerad panel — men nog är detta vackert så att ögonen blir dimmiga? 8. Alla bildagböcker, alla myndighetshandlingar, instruktionsbilder etc. finns bevarade — till och med en pressbild från fabriken och en broschyr som beskriver hur Ferrari byggdes vid den här tiden. 9. Fjäderupphängningen av bagagerumsluckan är av antikt snitt. 10. Bagageutrymmet är väl tilltaget. Reservhjulet under golvet är också ett Borrani ekerhjul — och oanvänt! 11. Gaddfronten tilltalade inte alla. Tom Tjaardas originella design tonades ned och fick enkla strålkastare i den andra upplagan av 330 GT 2+2. 12. Verktygsutrustningen finns förstås bevarad och tycks omfattande nog för att kastrera en häst.

AUTOMOBIL 9.08

Published with permission of Automobil